.2009-12-11

Jag heter Berit Roos och är inne på mitt 3:e år som sekreterare i Basset SYD, jag sitter med i arbetsutskottet och utställningsgruppen samt är suppleant i Bassets centralstyrelse.

Min arbetsplats sedan 40 år tillbaka är i Simrishamns kommun där jag de sista 20 åren jobbat som Mätningschef dvs jag har ansvaret för Kart- och GISverksamheten i kommunen.

Jag tillhör de stora kullarna med 40talister som snart ”kan” gå i pension och har börjat fundera - skall jag jobba längre eller skall jag ”bara” ta det lugnt och odla mina fritidsintressen. Min bostad är på landet - där jag driver ett litet hobbylantbruk med hjälp av maskinstation. Det här året har jag odlat raps så hela försommaren var jag omgärdad med gula fält och skörden blev bra – det är alltid ett lotteri att vara bonde – så det är tur att man har försörjningen tryggad på annat håll.

Jag är inbiten jägare -avlade jägarexamen 1987 - och blev med BAN för snart 20 år sedan när det infördes att man skulle ha tillgång till eftersöks/ spårhund vid jakt. Jag läste om många hundraser innan jag bestämde mig – det fanns en 10årig dotter i familjen så hunden skulle absolut vara barnvänlig. Hemma i min familj var jag uppväxt med taxar som nästan alltid var ilskna och opålitliga.

Jag köpte min Basset per annons i Svensk Jakt och skulle möta upp och hämta hunden i Klippan. Jag blev jättebesviken när jag såg hunden – trodde i min enfald att det bara fanns en sorts Basset nämligen Basset Hound. Det var nog tur att Madeleine var med när jag skulle hämta valpen – med hennes bevekande ögon gick det ju inte att säga nej även om jag tyckte att det var fel sort.

Alfa som hunden hette gav mig en helt ny dimension på jakten hon var helt otrolig när det gällde drivande jakt, däremot var hon ingen utställningshund bröstkorgen var defekt. Varje helg under jaktsäsongen satt jag på pass och hunden fick jaga och vi behövde inte gå tomhänta hem. Hon var trots sin jaktinstinkt otroligt gosig och barnvänlig på hemmaplan – Madeleine fick klä ut henne i diverse dockkläder och köra henne i dockvagnen – dessutom fick alla hennes kompisar leka med henne hur mycket de ville hon tröttnade aldrig.

Sorgen var därför stor hos oss båda när hon lämnade oss i oktober 2001 i en ålder av 11 år. Nu skulle det inte bli någon ny hund jag skulle låna istället.

Det gick en jaktsäsong – det var inget roligt – för när man en gång jagat med drivande hund är det inte detsamma att börja sparka i alla buskar, snår och tuvor för att jaga fram villebrådet.

I augusti 2002 blev det ny hund igen och den här gången visste jag vilken ras jag skulle välja – naturligtvis blev den en BAN igen. Det blev en Sita den här gången dessutom en exteriört snygg tik som med åren blivit utställningschampion – hon har haft en kull valpar  där alla sex valparna är utställnings- och/eller jaktmeriterade. För en novis bland uppfödare som jag är det jätteskoj med sådana framgångar. Jag sparade en tikvalp Molly för att ha tillväxten framöver räddad. Naturligtvis kommer det att bli en kull valpar efter Molly också vad det lider. Madeleine förlöste och adopterade hanvalpen Malte som redan har ett antal avkommor efter sig.

Nu hoppas jag att ni fått lite mer personlig information om vad som ligger mig varmt om hjärtat.

Berit